Rasmus 23 år!!!

Hur gick det till?
Är det verkligen så länge sedan som jag väckte Magnus och sa att vattnet gått, och han sprang upp och började fråga vilken vattenledning som pajjat? (ja, han var inte beredd, det var ju inte beräknat förrän ett dygn senare). Som sedan sa att vi inte kunde köra in till BB förrän om 20 minuter (jo, vi körde direkt, jag var rätt bestämd) för att hans linser var i fel vätska, som körde på fel sida i en rondell på väg dit?
Där BB inte släppte in oss direkt för att jag inte hade någon patientbricka, det fick ordnas först på andra sidan bygget.
Är det så länge sedan jag fick order att själv hoppa över i en annan säng fast sonens huvud var på väg (nej, jag skuttande inte, de fick allt lyfta), och jag fick 2 panodil som enda smärtlindring när jag hade panik av smärta (de åt jag inte, tror att de kastades efter en viss person), där sängen/benstöden på BB gick sönder så Magnus fick laga, där lustgas-slangen också gick sönder, gissa vem som fick fixa?
Och så länge sedan Magnus sa till barnmorskan att navelsträngen var HENNES jobba att klippa av, inte hans.
Där en praktikant sydde ihop mig efteråt där man hörde hennes frågor till handledaren: ska det passa ihop med det? ett par gånger! (så betryggande DET kändes).
Och blivande mormor som körde lugn och säkert (???) från Växjö till Helsingborg iförd bla solglasögon där det ena glaset hade trillat ut, inte märkte hon det! ;)

Trots barnmorskan from hell så ploppade lille Rasmus ut kvickt och lätt! Och ännu mer otroligt var att jag vågade bli gravid igen!